Dagarna går fort här kan jag lova :D
Känner även att jag fått en bra rutin på dagarna vilket jag inte riktigt hade förr. Man blir ju samtidigt lite låst, men jag har inte packat schema så jag har tid att lägga till allt som jag har lust med. :) Så det känns verkligen bra just nu :D
Jag och de stora vovvarna har varit och tränat en del agility och vi jobbar mycket på farten. Jag har lärt mig att peppa på dem mycket mer och jag ser direkt när jag tappar vovvarna lite grann. Varje lopp försöker jag vara med precis hela tiden, inte vila någonstans utan bara på på på på. Det fungerar bra hittills bara att jag blir utmattad både psykiskt och fysiskt. X) Zelda och Meya är verkligen jätteduktiga och klarar många olika komplicerade byten galant, men det är just farten som vi jobbar på. Jag måste även lära mig att läsa av banan ordentligt. Ge hundarna en bra och snabb väg.
Igår fick Zoey följa med till skogen en liten sväng. Hon gick naturligtvis inte dit. Hon fick vara i min väska. :3 Det var faktiskt väldigt kul att se på när hon hälsade på skogen för första gången. Den underliga marken och alla tusen okända lukter. Hon skuttade fram och det är så roligt att se att alla vovvarna går ihop så fint och utforskar tillsammans. :) Koppelträningen går framåt också även om hon då och då får för sig att hon blir olidligt plågad. :S Fram med godis och allt är frid och fröjd igen. Haha
Oj, dagarna går snabbt! Vi har redan haft Zoey en hel vecka nu! :D
Det är helgalna, händelserika och framförallt roliga dagar kan jag säga. Hon må vara sockersöt och liten, men hon är ett riktigt litet monster många gånger, hehe. Hon har så mycket kli i munnen att hon biter lite överallt. Hon drar i allting som är löst, klämmer sig in överallt och tidningarna på golvet ska rivas sönder och helst spridas ut över hela golvet. Säger man till henne så skäller hon och sen rusar iväg och hittar på något annat bus. Alla leksaker ska ligga i sackosäcken och tar någon en leksak ser hon till att få tillbaka den så snabbt som möjligt. Hon Klättrar upp i min säng. Den är lite hög, men hon tar sats, hoppar och sen klättrar resten. Knashund. Hon har inte tid för att gosa, det är bara lek hela tiden och spring hit och dit. Det är lätt att få henne att gå och lägga sig i alla fall. Det är bara att ta bort de andra djuren från mitt rum och nonchalera henne så ligger hon snart och sover. Skönt det i alla fall. :)
Igår introducerade jag henne för kopplet, vilket hon inte hade några som helst positiva tankar till. Hon flög hit och dit, rullade runt, pep och flaxade. Jag blev så där lite "hjälp?". Jag bara stod där och tittade på henne medan hon hade panik. Kallade på henne men hon flaxade vidare. Sedan satte hon sig bara och såg jättesur ut. Tilsluuuut kom hon fram till mig och hon fick godis och blev befriad från det hemska snöret! Vi fortsatte idag och då var det nästan inga problem alls faktiskt. Hon skuttade runt där och med mycket godis och beröm tog vi vår första koppelpromenad tillsammans! Yay!
Azlan är ju en ganska fluffig och stor katt och han får bara komma med ut på baksidan om vi är med honom där ute. Så idag, eftersom det var soligt fick han följa med ut och leka. Zoey älskar Azlan och Azlan älskar Zoey. De kan aldrig låta bli varandra. Så om Zoey skäller som en tok så är chansen mycket stor att det är Azlan som fått igång henne. I alla fall, när vi var ute idag och katten fick följa med ut, ville såklart liten valp följa efter honom. När jag tyckte att Azlan ledde henne lite för långt bort från mig kallade jag på Zoey och efter lite tvekan kom hon rusande mot mig. Det kändes verkligen jätteskönt! Då blev det massa bus kan jag lova. :D
Kramar till er!
Igår bestämdes det vad puppis skulle få heta. :) Helt plötsligt bara fanns det där och föll sig naturligt att säga. Alla i familjen tyckte om det, så Zoey får det bli. Passar henne jättebra! Tittade precis upp vad namnet betyder och Zoey är ett grekiskt ord för liv. Vilket passar denna livliga valp med livsglädje i max.
Har inget mer att säga just idag :) Ville bara att ni skulle veta att namn letandet är klart :D
Tack för era förslag och åsikter, det uppskattas! :D
Kramis kramis
Efter gårdagens inlägg uppstod många nyfikna frågor som jag givetvis ska svara på! :)
Fast först kommer en kort liten uppdatering om dagen. Jag började min VFU idag (praktik). Har kommit till en söt liten första klass med 13 helgalna barn. X) Är rejält jobbigt att slita sig från världens underbaraste valp på morgonen kan jag säga. Tur att underbaraste pappa tar hand om henne när jag springer iväg. :)
Nu har Meya slutat med att bara titta på valpen, för nu busar de omkring, skäller på varandra och jagar varandra. Först springer puppis efter Meya och sedan tvärtom och så ramlar hon omkull och så upp igen och så världens race genom trädgården. Underbar helt enkelt!
Till frågorna då.
Namnet. Jag ska vara ärlig. Hon har inget namn ännu. Vi kommer bara inte på något som faller alla i smaken. Därför kallas hon bara puppis för tillfället. Jag har velat ha Lizz eller Lizza, men mapa vill att hon ska heta Anila, men det vill inte jag. Nu funderar vi på Lova, men jag vet inte. X) Hon är för bra för att ha ett namn :P Kom gärna med förslag eller kritik på namnen jag precis nämnt.
Att det blev just Callvalley's kennel har att göra med Lina effekten. Ni kommer kanske ihåg den? (Man bestämmer sig för något och då kommer ännu en möjlighet som gör att man tvekar på första och kanske tar möjlighet 2) Jag tittade på en annan valp först, men ödet ville annat så jag gav upp valptankarna för detta året. "Nej, jag får helt enkelt vänta till nästa år". Samma sekund stod jag plötsligt och stirrade på Callvalley's hemsida. Förtrollad, förhäxad, förstenad! Två små söta tikar som inte var tingade än. Jag kallade på mamma som även hon blev förtrollad, förhäxad och förstenad! När förtrollning avtog plockade jag upp telefonen och slog en signal till valparna på en gång. Nästa helg stod vi där. Förtrollade, förhäxade, förstenade. Okej förlåt, det börjar bli tjatigt. Sex veckor gamla ulltussar skuttade runt på golvet. Positiva, framåt och bedårande! Föräldrarna till valparna var toppen! Så framåt och glada!
Båda tikarna tilltalade mig i både utseende och temperament, så det var upp till valpuppfödarna att bestämma vem av dem två de ville ha kvar. Det hängde lite på ögonlysning osv. :) Hela underbara valpkullen blev u.a överallt och det slutade med att lilla puppis fick flytta hem till oss! :D Åh, positiva förändringar i livet, äntligen!
Blev så glad när jag kom hem från vfu:n idag. Det var en liten virvelvind jag plockade upp i famnen. Det var pussar och nafs i mängder. Svansen och benen var överallt! När hon hälsade på grannen igår brydde hon sig typ inte, så nu vet jag att hon verkligen vet vem jag är. Inte för att jag kanske trodde att hon skulle glömma bort mig under dagen, men att hon blev så glad trodde jag inte :) Min lilla lilla <3 <3 <3 <3
Hej alla!
Nu är det ju ingen jättesurprise för många, men några av er som inte har mig på facebook hoppas jag blev lite förvånade. :D Här har vi flockens nya lilla solstråle. Vi fick hem henne igår (5 maj) och vi är redan överförtjusta av hennes otroliga charm. Hon är en riktig glädjespruta och vad hon än gör så blir man AAAWWW!
Hon är framåt, glad och pigg hela tiden. Hon går ihop med familjens andra djur som om hon alltid bott här.
Katten Azlan är särskilt förtjust i henne och ska passa upp på henne och brottas. Meya beter sig som värsta mamman och håller koll på allt hon gör. Zelda är, som jag förutspådde, väldigt osäker på lillan, men stora framsteg har skett på bara dessa få timmarna de spenderat tillsammans. Kommer gå kanon det här! :D
I natt var hon förstås lite pipig och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Alla djuren sov ju i min säng och såklart skulle hon också det! Många tappra försök gjorde hon att komma upp i sängen. Tillslut lyfte jag upp henne och la henne vid mig. Där låg vi sedan hela natten och myste. Allting har bara gått hur bra som helst! Allting är för bra för att vara sant! :D Så himla glad och lycklig! Hon följer efter en vart man än går, men ligger hon och sover ligger hon kvar även om hon ser att man lämnar rummet. Vi springer runt ute på gräset och pussar man lite med munnen så kommer hon som ett spjut. Har bara positivt att säga om henne! :D Ska bli så himla roligt att få växa med henne! :) Massa mer bilder komma absolut! :D
Kramisar till er!
Okej, nya tag nu då.
Det är mycket som händer nu och ni kommer få läsa mycket om det faktiskt. Jag ska verkligen försöka skärpa mig med bloggandet. Jätteledsen att jag haft en sådan lång bloggpaus. :) Till helgen sker det en massa förändringar som ni kommer få ta del utav. Ni kommer gilla det här :D Så, glöm inte att titta in på Söndag ;)
Pussar och kramar till er!
Hej, jag vet att jag lämnat många frågetecken efter mig och just nu vet jag inte riktigt någonting. Jag har kastat upp alla mina bollar i luften samtidigt. Där har de svävat runt och stirrat på mig. Nu har gravitationen fått tag i dem och allting har verkligen ramlat ner som ett stenblock på mig. När man äntligen är uppe och andas frisk luft får man stenar i huvudet. Jag skulle stannat kvar i min lilla grop. Då hade inte detta hänt. :(
Allting började för någon vecka sedan när Meya började halta av någon konstig anledning. Först var det bara lite halt halt, sen inget. Sen plötsligt från ingenstans haltade hon igen och så försvann det lika snabbt. Tillslut var det nästan hela tiden, så vi tog henne till veterinären, strök henne från agilitytävlingen och började ge henne antiinflammatoriskt. Veterinären trodde nämligen att det var en inflammation. Sen stack vi ner till Malmö och hälsade på storebror och allt var frid och fröjd. Upp till Helsingborg för att hälsa på en underbart trevlig familj. När vi skulle åka därifrån upp till Varberg blev jag livrädd. När vi kom tillbaka ut till bilen hade Stintan letat fram Meyas medicinburk bland packningen och ätit upp hela alltet! Plastpåsen, stora delar av burken och alla tabletter var borta. Meya hade bara fått 1½ tablett så det var verkligen ALLT! Bara en timma innan hade jag varit ute i bilen och tittat till dem. Flyttat Meya till baksätet för att det såg att vara så trångt i bagaget.
Iväg till Helsingborg veterinärstation där X-antal timmar spenderades med kräkmedel, sprutor och en hel sjö av tårar. Vi visste inte om Zelda fått i sig tabletter också, så henne fick vi lägga in på dropp i tre dagar. Stintan har vi vetat om varit sjuk, antingen något med lever, njurar eller cancer, så familjen kände att det inte skulle hjälpa med att lägga in henne på dropp också. Det var en sån liten chans att hon skulle kunna leva ett bra liv med redan dåliga värden + en överdos medicin. Därför lämnade Stintan oss den kvällen. Den 20 april 2012, 10 år gammal. Hon har verkligen gjort allt hon kan för oss. Hon har varit så älskad av alla! Den senaste tiden har hon bara legat vid sin matskål och väntat på mat. Jag känner verkligen att hon lämnade oss med väldigt mycket gott. Många underbara minnen och jag hoppas hon känner sig nöjd också.
Det var så himla jobbigt att ta bort Stintan, samtidigt som jag var tvungen att skiljas från Zelda. Min lilla ensamma hund med kanyl på benet, fortfarande illamående efter kräkmedel och kräkspruta. Strök även henne från agilitytävlingen och verkligen allting som jag såg fram emot den helgen bara krossades. Jag anklagar mig så hemskt mycket för det som hände. Jag kunde lagt medicinen på en annan plats. Alla säger att det inte är mitt fel, men hur kan man inte känna så? Sen, även om det är dumt att känna sig ledsen över det, så vet jag inte om jag kommer få hjälp av Agria med det här heller. Allting är bara så jobbigt! Usch! Jag önskar banne mig att jorden går under 2012. Det hade varit skönt. Många kommer dra sig i håret över den meningen, men det är verkligen så jag känner mig. Jag orkar inte.
Dagarna i väntan på att få hämta ut Zelda igen satt jag bara i mitt och min lillebrors rum hos farfar i Varberg. Jag satt där i stort sett hela tiden. Det var så jobbigt. Nu är vi i alla fall hemma igen och Zelda är pigg och glad. Meya haltar inte. Katterna mår bra. Allting skulle kunna vara som vanligt. Men det är det inte.
Hej då Stintan! Tack! Älskade underbara vän!
Efter en seg start på april med skoluppgifter rasande över mig, känner jag mig plötsligt väldigt glad. :D Jätte upprymd och studsig. Jag fick precis veta att jag måste göra om en tenta som antagligen inte var till mina kära lärares belåtelse, men det är okej! Jag får ta det. Jag har kommit på att varje gång jag har fått göra om en tenta har jag fått ut mycket mer av det än jag gjorde första gången. Eftersom man repeterar saker och fördjupar sig i det lite mer för att verkligen se till att klara det nästa gång. Då kan man ju det mycket bättre och man fattar vad det var som man missade. Man ser att läraren inte har gjort en orättvis bedömning, utan jag helt enkelt har slarvat! Genom att se det, lär jag mig hur jag ska tänka nästa gång igen för att försöka göra rätt från början! Visst, det är jättejobbigt att ha kvar rester från avslutade kurser som man måste plugga till, samtidigt som man måste plugga inför den nya kursen. Det är krävande och jättestressigt! Så kommer man hem och hundarna ramlar över en och man lägger sig på golvet, som är så där underbart superhårigt och grusigt och man får kramar och pussar och ännu mera pussar. Upp i knät och så ner från knät å så upp igen och ja det är bara en sån underbar känsla. :)
Vad skulle jag göra utan dem, mina finaste underbaraste hårigaste allra bästa vänner!
Den här veckan kommer bli så himla rolig, så jag tror jag studsar ett varv runt min datastol. Självklart med hundarna efter mig. På fredag sticker vi ner till varberg och tävlar! Tills dess ska vi ladda upp med så mycket positivitet och energi att mamma och pappa kommer sätta mig sitta i takboxen på vägen ner! Yes! Laddad!
Hej på er!
Sagan som jag påbörjat kommer jag fortsätta med nästa inlägg eller nåt. :)
Jag har ju varit lite små depp på mina rara vovvar för deras noll intresse för allting. Jag vet ju att de speglar mig och att jag inte varit särskilt glad över någonting den senaste tiden. Blev däremot ledsen över att jag inte ens hade kul med vovvarna längre. Då tappade jag allting lite grann. Gick bara och klagade över hur tråkiga de var. Som om något bli bättre då liksom! De är fortfarande lika tråkiga på promenaderna, särskilt Meya, men hon har precis löpt så jag funderar på om det har kunnat varit orsaken till hennes 0% intresse.
I alla fall, idag passade jag på att dra fram mina plastpinnar och bygga upp en liten agilitybana i trädgården. Tre hopp, slalom och tunnel bara. Fast det går att variera sig i oändlighet har jag märkt. :) Förra sommaren blev jag tipsad om att ha något i slutet av banan för att få hundarna att vilja tänka framåt och springa allt de kan. Vi diskade oss hur många lopp som helst på grund av det för att de hade för bråttom i mål. De sprang i stort sett till mål med en gång. Jag körde mitt egna lilla race igen. Nollade, men inga vidare världsrekord i tider. Har därför fokuserat jättemycket på att träna hundarna att inte springa dit förrän jag ger kommando för det. Det fungerar jättebra och både motivationen och farten har ökat enormt! Jag får kämpa som bara den för att hinna till mina positioner. De förvånar mig verkligen jättemycket. Jag försöker krångla till det och göra det lite svårt för oss. Hundarna klarar det mesta galant! De förvånar mig varje gång! En av övningarna jag testade idag var denna:
Först placerade jag belöningen direkt efter tvåan. Testade med Meya och hon rundade mig, hoppade och klarade det galant med en gång! Jag blev inte lite paff. Så la jag belöning efter trean och testade igen. Världens snyggaste S sväng lyckades lill fluffen göra! Sprang, rundade hur snyggt som helst och jag behövde bara stå där vid tvåan hela tiden. Jag stod i mitten av planen, precis vid tvåan och visade med vänster handen, ryggen vänd mot Meya. Meya skulle hoppa tvåan, runda det översta hinderstödet på tvåan och sedan ta trean. Svårt att förklara, men ni fattar nog. :) Testade med Zelda också. Hon var lite mer osäker så vi jobbar fortfarande runt tvåan innan vi går vidare till trean.
Jag är väldigt taggad inför tävling i Varberg till helgen! Eftersom det är dubbel klass 2 så får Meya två chanser på sig att ta sista pinnen i hopp 2an. :) Får Zelda pinne i agility blir hon också klass 3 hund :O! Så svårt att tänka sig, men de senaste träningarna har Zelda verkligen varit otrolig! Hon kanske är redo? Jag vet inte. Vi får se :D
Spännande tävlingssäsong kommer det absolut bli! :D
Här kommer nästa del på min lilla berättelse. :)
Är jätteglad om ni ger mig all möjlig feedback. Kommer kanske, inte säkert, att använda denna berättelsen till en skoluppgift. Så jag vill höra både bra och dåligt och även saker ni inte förstår. Jag skriver som jag tänker och eftersom jag har en bild i huvudet om hur allting är, så blir det ibland omöjligt för läsaren att fatta vad jag menar. Så var hårda mot mig :)
O O O
Matte och Stintan gick på ett litet led på en mysig stig. Eller ja, det var ju ingen mysig stig längre. När de började följa stigen var den trevlig och grönskande. Allt eftersom tiden gick, försvann stigen mer och mer. Tillslut fanns den inte synlig för det blotta ögat. Stintan med självförtroende till max övertalade Matte, att hon visste precis vart stigen gick. Matte med god tro på sin vita hundkompis förmåga till att leda, följde efter henne, långt, långt in i skogen. Granarna bildade nästan en liten tunnel av de tjocka tunga grenarna och Matte fick ibland krypa fram för att komma någon vart. Åh vad Matte ångrade sig att hon följde efter Stintan. Varför kommer inte Zelda och Meya efter dem? De sa ju att de bara skulle stanna och lukta på något. Hur länge har de varit borta nu? Åh, stackars de små hundarna. Som tur är har de varandra. Matte tog på sig ett hårt ansiktsuttryck och bestämt tog sig fram bland alla de tunga grenarna. Stintan skällde till och eftersom hon var mycket mindre och smidigare än Matte var hon redan ute ur grantunneln. Matte fick reda på att de snart hade klarat det och skyndade sig lite extra ut ur grenarnas omfamning.
-Men Meya! Sitter du fortfarande här? Zelda hade kommit tillbaka till dödshålet och blev kanske inte förvånad, men lite mer irriterad på att Meya satt kvar där. Förtvivlad och ensam.
-Har du funnit matte? Nästan snyftade Meya och reste sig upp och tittade sorgset på Zelda.
-Nej, jag har inte funnit en enda ledtråd! Du får komma och hjälpa till. Två nosar är bättre än en. Zelda skuttade över till Meyas sida som spände sig för att inte bli puttad över hålet. Vi hoppar på tre, okej?
-O…okej, svarade Meya och svalde nervöst. Nej, jag vågar inte! Hon backade och placerade sig i ett hörn i klippväggen.
- Tänk inte så mycket på det! Tänk dig att det ligger världens godaste köttbulle på andra sidan och du har inte ätit på tre dagar! Zelda försökte peppa Meya och även om det bara var en liten liten gnista, så tändes ett litet ljus i Meyas förut, sorgsna mörka ögon. Hon fokuserade på en kotte som hon såg på andra sidan hålet. Det är en köttbulle. Det är en köttbulle. Jag vill ha den! Jag SKA ha den! Så gjorde hon en rivstart så att barren och löven studsade mot klippväggen. Hon rusade mot dödshålet och hennes vilda fantasi samarbetade med hennes rädslor och kastade upp en björn ur dödshålet. En björn av mörker som gapande flög mot henne.
-Hoppa Meya! skrek Zelda följt av ett gällt skall. Ljudvågorna skapade obalans i den svarta björnens skepnad. Meya genomskådade sin egen fantasi och trotsade sina rädslor, stampade av och seglade över hålet. Hon räckte ut tungan mot björnen som långsamt ramlade ner tillbaka i hålet. Med ett litet duns stod Meya på andra sidan, stirrandes på köttbullskotten. Zelda hoppade över med lätthet och knuffade uppskattat Meya i sidan.
-Bra gjort Meya! Nu letar vi reda på matte!
|
