Jag tänkte göra det här blogginlägget för att avsluta bloggandet faktiskt. Känns inte rätt att bara lämna det utan att göra ett bra slut. Det känns lite tråkigt faktiskt, men jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka till de där dagarna när man med största glädje skrev om hela sina dagar i bloggen. Skulle jag ta mig tillbaka dit, då skulle det kännas som ingenting har förändrats i alla fall. Om ni förstår hur jag menar. När ett kapitel är slut, då ska det vara slut. Finns ingen idé att försöka hålla sig kvar i gamla dagar då allting kanske kändes bättre och enklare. Jag har extremt mycket att tacka min blogg för. Jag träffade många fantastiska personer. Jag fann mig själv i bloggen. Ja det gjorde jag faktiskt. Jag är ingen person som uttrycker mig mycket, varken mot mig själv eller andra. När jag skriver däremot, så kan jag uttrycka mig nästan lite för mycket. Det är som om jag skriver till mig själv. Jag önskar att jag kunde vara samma Lina vanligt som i text. Ibland, med rätt personer så når jag faktiskt dit. Då mår jag så galet bra. Jag kommer hålla hårt i de personerna från och med. Jag har förlorat så många av dem, men allas vägar går faktiskt inte parallellt och ibland glömmer jag bort att ha det i baktanken. Det kommer ibland till det att jag inte vågar ha någon för nära. Jag har för stora krav på mig själv och ibland tar jag avstånd från personer för att jag är rädd för att vara i vägen. Lite som att jag är rädd för att förstöra andras liv. Jag tror att folk faktiskt får ett bättre liv utan mig. Låter jättetragiskt, men jag får den känslan jätteofta. Kan ni gissa vart mina hundar har fått sitt fruktansvärda självförtroende ifrån? Rätt gissat! Från den här personen som skriver.
Nu halkade jag ifrån ämnet lite...Jag har inte skrivit ut på jättelänge så nu bubblar alla mina känslor upp samtidigt för att få något sagt.
Hur som helst vill jag bara tacka alla som har läst min blogg och att ni peppat mig. Jag tror faktiskt bloggandet räddade mig. När jag började blogga lämnade jag min första vecka på gymnasiet. Efter det tog jag ett sabbatsår, isolerade mig totalt och skaffade Zelda. Det var liksom Zelda och ni läsare av bloggen som fick ut mig bland folk igen. Vi åkte och tävlade agility. haha...galet. Tack för att ni räddade mig. Om och om igen. Jag ska försöka stå på egna ben nu. Jag ska finna mig själv på riktigt. De isolerade dagarna är slut nu. Jag vill faktiskt leva. Jag vill inte vara rädd längre. Jag ska jobba hårt för att bygga på mitt självförtroende. Tack allihopa! Vi ses igen! Ute i livet! Livsglada och med humöret på topp.
Många kramar från ert största fan!
Lina